I ytlighetens tecken....

Hm, gillar inte riktigt mig själv för att jag "letar fel" och dissar bra personer pga skitsaker... Vem är jag att sätta mig över dem? Är det så enkelt att jag inte vill, att jag inte är redo eller kan ha ett normalt förhållande? Är jag för petig? Kräsen? Mr Dreamy kommer inte knacka på min dörr och vara 110% perfekt.... Inte 100% heller.... Nån sa en gång till mig att man ska "nöja" sig med Mr 60%, mer finns inte. En av mina kära kloka vänner (som får stå ut med MYCKET...) säger ofta att jag ska hitta nån vars "fel och brister" jag kan leva med (t ex att han har stor näsa, ful dialekt eller samlar på Star Wars gubbar....) Vem bryr sig? Känner att jag lackar ur på mig själv, skärp dig nu fröken!! Det viktiga är ju att Han är snäll, social, trevlig och har ett gott hjärta och tycker jag är perfekt för honom.... :) Eller?

Hur gör man...?

Jahapp, bestämde mig ju för att börja nätdejta. Som tjej på nätet har man en guldsits, det bara ramlar in mail hela tiden. (Lätt anlag för hybris alltså, haha....) Sen att hälften ser ut som att de bott under en sten de senaste 14 åren får man ju räkna med, bara att klicka bort... De utan bild går bort, kan man inte stå för den man är tycker jag inte det är intressant. Kanske låter ytligt, men sån är jag.... :)

Finns några intressanta, men ändå har jag en känsla i mig att det är nåt som inte stämmer... Är min "jakt" på drömprinsen helt ute i tassemarken? Målar jag upp en idealbild så grann att den aldrig går att uppfylla för NÅGON? Antar det, jag tror att jag har aningen för höga krav.... Men-allt löser sig och det mesta visar sig ju med tiden...

I'm back... ;)

Hej hopp!

Dax för ett inlägg kanske... :D
Vad har hänt sen sist då? Massor... Min kära morfar somnade in på luciadagen efter ett par månaders intensiv kamp mot cancern, malignt melanom med stora hjärntumörer. Sorgen har varit obeskrivlig, och jag trodde inte att en människa hade så mycket tårar... Känns som sjöar har runnit nedför mina kinder i fler månader. Älskade morfar, vila i frid... Jag älskar dig så mycket. Men, det är ju bara helgon som dör på Lucia.... :) Han var så älskad. Begravningen i fredags var riktigt jobbig, precis som begravningar brukar....

Annars är det relativt lugnt, inte en karl så långt ögat når ;) Rätt skönt, men ändå känner jag att jag vill vara speciell för nån på DET sättet. :) Men min tid kommer :) Tills det får jag helt enkelt se till att sköta om mig själv så bra det bara går.... Jag är hyfsat i balans med mig själv nu, jag bestämde mig för att 2010 ska bli mitt år, och då behövs det ju inte nån karl för det, huvudsaken är ju att JAG mår bra och känner mig nöjd med mig själv!