I ytlighetens tecken....

Hm, gillar inte riktigt mig själv för att jag "letar fel" och dissar bra personer pga skitsaker... Vem är jag att sätta mig över dem? Är det så enkelt att jag inte vill, att jag inte är redo eller kan ha ett normalt förhållande? Är jag för petig? Kräsen? Mr Dreamy kommer inte knacka på min dörr och vara 110% perfekt.... Inte 100% heller.... Nån sa en gång till mig att man ska "nöja" sig med Mr 60%, mer finns inte. En av mina kära kloka vänner (som får stå ut med MYCKET...) säger ofta att jag ska hitta nån vars "fel och brister" jag kan leva med (t ex att han har stor näsa, ful dialekt eller samlar på Star Wars gubbar....) Vem bryr sig? Känner att jag lackar ur på mig själv, skärp dig nu fröken!! Det viktiga är ju att Han är snäll, social, trevlig och har ett gott hjärta och tycker jag är perfekt för honom.... :) Eller?