Bara glöm...

Glöm att jag fanns för dig, glöm att jag var din, glöm bara mig!
Faaaan vad drygt det är att ha X-et på samma ställe jag jobbar.... Det tar så otroligt mycket att se honom varje dag och att veta att han gjort mig så illa. Jag var väl ingen ängel själv, det vet jag.... Men att veta att han gått vidare (om även i en enl mig "låtsasvärld") känns.... Pratade med en kompis häromkvällen, och hon klagade över en ond höft. Jag sa att jag hade ont jag med, men i hjärtat. Då blev hon alldeles tyst först, och sen kom det "okej, du vinner. En höft går att reparera, men ett hjärta tar så lång tid". Mmmm, vet det.... Har kämpat med det i 1 års tid nu, och det tar på krafterna..... Tack gode Gud för sommarlovet som kommer snart. Då slipper jag se honom varje dag....
Blir så ledsen, så trött och slut av alla tankar, och framförallt-alla tårar. Hur orkar man, hur går jag vidare? Varje gång jag kommit en bit på vägen, så är han där och petar ner mig... Det räcker med en kommentar, några ord, vad som helst... Fan.